070707

Det var denna dag alla skulle vara lyckliga. Det var denna dag bröllop och förlovning hade störta inverkan. Det var som sagt idag man skulle vara lyckligt. Denna dag för två år sedan.

Jag jobbade som vanligt. Och denna dag jobbade jag tillsammans med Berit. Jag minns det så väl, jag stod i kassan och höll på att hjälpa en kund när Berit kom med telefonen och sa att mamma ville prata med mig.

"Hej, går det bra?"
"Hej, ja det gör det väl."
"Jag måste berätta en sak, Kim har dött?!"
"Kim? Vilken Kim? Jag känner ingen Kim!"
"Men du vet, Kim"
"Känner jag någon Kim?"
För mig var det en gubbe som hade dött, jag kände ingen gubbe som hette Kim.
"Ja, Kim, du vet."
"Kim? Kim, Kim? Brännbo?"
"Ja."
Där stod jag, på Albins Leksaker med tårarna i ögonen och en kund framför mig som såg ut som ett frågetecken. Men jag kunde inte gråta, allt var obegripligt.

Dagen efter åkte jag och mamma till platsen där Du Kim och Johan hade omkommit. Vi tände ljus, och mamma grät. Själv std jag med gråten i halsgropen, men jag kunde inte gråta. Framför mig satt Kalle (Johans bror) och inte rörde en min. Jag blev arg på mig själv att jag inte kunde gråta. Och jag grät inte på en vecka, jag var i chock.

Till slut kom det, på Bjuråkers stämman. Jag träffade alla ledsna, men det var först när jag kramade om Tommy som det verkligen strömmade ner tårar på kinden. Han grät och jag grät, men jag visade det inte. Jag vände mig bort, jag klarade inte av det.
Väl hemma brast det ännu mer, det var då jag förstod att Du/Ni var borta - förevigt.

Det är nu två år sedan. Så länge men ändå känns det som det var igår allting hände.
Du lever fortfarande kvar i minerna, alla gånger man kom till Björsarv och du satt där på en stol i köket. Varje gång man var i Björsarv och du kom med din epa.
Minnena finns kvar, och de försvinner inte.

Vi saknar Dig/Er
Vila i frid <3