smärta.

När man var liten var svek om en kompis gick och skvallrade.

Nu i de senare åren är det så mycket mer, och gör så mycket ondare.
Alla har vi olika åsikter om vad svek är, alla kan inte tycka lika.
För mig är svek det ni har gjort, blandad med besvikelse, ilska och tårar.
Egentligen är ni inte värd det, men man kan inte rå för att känna smärta.
Jag har sagt länge vad jag tycker, ni valde, och då väljer jag att gå ifrån.
Man kan inte begära utav en människa att stanna kvar, och låssas som ingenting.
Detta går kanske över, det kan jag inte svara på nu.
Eftersom jag har så många olika blandade känslor samtidigt som jag är så tom.
Nu går jag min väg, ni går eran - tillsammans.
Jag har andra människor som finns där, dem som jag kommer vara extra rädd om.
Jag kommer att leva mitt liv, och ni ert.
Jag orkar inte stanna kvar, jag orkar inte låssas som ingenting har hänt.
För det har hänt något, jag gav dig min tillit, jag berättade allt för dig vad jag kände.
Du gav mig ord, du sa att de betydde - jag tror dig.
Men jag kan ändå inte lita på dem, du sa en sak men gjorde en annan.
Det enda jag kan säga är att nu vänder jag mig om och går, en helt annan väg.